Grundaren om skugg-AI: alla gör det, ingen pratar om det

Rickard Eriksson är mannen som 1996 byggde det som blev LunarStorm, världens första sociala medium, med miljontals användare långt innan Facebook fanns. Sedan dess har han och hans företag kickstartat AI-utvecklingen hos fler än 7 000 skandinaviska företag och offentliga verksamheter, och sett på nära håll vad som händer när tekniken kommer före reglerna.

I dag driver han Skräddarsydd AB i Varberg och är grundaren bakom EuroWork. Vi satte oss ner och pratade om varför han byggde en AI-arbetsplats för europeiska verksamheter, och varför han tycker att den viktigaste funktionen är den som visar vad ett svar kostar.

Du säger att skugg-AI är det verkliga problemet. Vad menar du?

— Att det redan används. På varje arbetsplats jag besöker finns det någon som klistrar in ett utkast i ChatGPT för att få det snyggare. Ofta flera. De gör det på sin privata inloggning, för det var den de hade, och de gör det för att de vill hinna med sitt jobb. Det är inte olydnad, det är ambition.

Problemet är att ingen vet vad som gick ut. Och när ingen vet vad som gick ut kan ingen svara på frågan när den kommer.

Vem ställer frågan?

— Förr eller senare någon annan än du. En kund som undrar var deras uppgifter tog vägen. En revisor. Ett skyddsombud. Eller en journalist, om man har otur. Och då är det inte medarbetaren som ska svara, det är ledningen. Att svara "vi har en policy" räcker inte om policyn är ett dokument som ingen läst och ingenting hindrar.

Men de flesta har väl ändå någon regel?

— Många har en regel som säger nej. Det är den sämsta varianten, för då fortsätter användningen men den blir osynlig. Man har flyttat problemet från att vara ohanterat till att vara ohanterat och hemligt.

Jag såg det tydligt på ett ställe där man hade förbjudit AI helt. Alla använde det ändå. Skillnaden var att nu gjorde de det på mobilen i stället för på jobbdatorn, så att det inte skulle synas. Man hade lyckats göra det både lika riskabelt och svårare att se.

Och jobbliv och privatliv blandas?

— Ja, och det är den delen folk underskattar. När någon använder sitt privata konto ligger arbetsmaterialet i ett konto som arbetsgivaren inte äger. Personen byter jobb, och materialet följer med. Personen tappar sitt lösenord, och ingen kan komma åt något. Och i den historiken ligger både offerten till kunden och frågan om barnets skolval, i samma tråd, hos en leverantör på andra sidan Atlanten.

Det är inte illvilja från någon. Det är bara vad som händer när man inte gett folk ett verktyg som är deras arbetsverktyg.

Så EuroWork är alternativet?

— EuroWork är ett försök att göra det lagliga alternativet till det som är enklast. Det är hela idén. Om det säkra sättet är krångligare än det osäkra så förlorar det säkra, varje gång, i varje organisation, oavsett vad chefen sagt på ett möte.

Vad är det konkret som ska göra det enklare?

— Att det ser ut som det folk redan är vana vid. Man skriver en fråga, man får ett svar. Ingen ska behöva gå en kurs för att komma igång. Skillnaden ligger runtomkring: svaren behandlas i Europa som standard, innehållet används aldrig för att träna någon modell, och det står under varje svar så att man slipper leta i ett avtal.

Och kostnaden?

— Den är min personliga käpphäst. Ingen annan visar vad ett svar kostar. Du köper en licens och sedan är det tyst, och först månaden efter ser ekonomiavdelningen en klumpsumma.

Hos oss står priset innan du skickar frågan. Ett balanserat svar från en europeisk modell kostar några ören. Väljer du en amerikansk toppmodell kostar samma fråga fyrtiofyra öre. Det är inte fel att välja den dyra, ibland är den värd det, men du ska få veta det innan och inte efter.

Varför bryr du dig så mycket om just den detaljen?

— För att det är den ärliga versionen av vad man säljer. Alla säger att de är transparenta. Väldigt få visar en siffra som kan användas emot dem. Jag vill att en ekonomichef ska kunna sitta med vår tjänst och räkna, inte gissa.

Ni bygger också ett agentläge. Är det inte motsatsen till kontroll?

— Det var precis det jag var rädd för. Därför är standardläget att AI:n frågar innan den gör något. Du ger ett mål, den föreslår en plan i steg, och du godkänner ett steg i taget och ser vilket verktyg som ska användas och varför. Allt hamnar i revisionsloggen.

Jag tror att den där växeln är hela skillnaden mellan att en kommun får använda agenter och att den inte får det. Förmågan finns hos alla nu. Det som saknas är beviset på vem som sa ja.

Vad är svårast med att bygga det här?

— Att låta bli. Varje vecka finns det tio saker till som skulle kunna byggas, och nio av dem gör produkten sämre eftersom de gör den svårare att förstå. Den som lägger till allt får till slut något som kräver en konsult för att komma igång, och då har man byggt precis det man ville ersätta.

Vad hoppas du att någon säger om ett år?

— Att de slutade fundera på det. Att frågan "får jag använda AI till det här?" inte längre ställs på deras arbetsplats, eftersom svaret syns i verktyget medan man arbetar. Och att ekonomichefen vet vad det kostade, på öret.

Ge mig något konkret. Vad gör folk med det, en helt vanlig tisdag?

— Det roligaste är att svaret sällan är det man tror. Alla gissar på "skriva texter". Det som faktiskt sparar mest tid är att slippa läsa. Du får en årsredovisning på trehundra sidor, du säger vem du är, och du får tillbaka det som berör just din roll. Eller upphandlingsförfrågan: bifoga den tillsammans med vad ni levererat tidigare och fråga rakt ut om det är värt tre dagars arbete. Vi provade det med ett underlag som medvetet inte klarade två av skallkraven, och svaret pekade ut precis dem.

— Sedan har vi avtalsfallet. Två versioner av samma köpeavtal, där motparten tagit bort en bisats om personalansvar och kortat garantitiden. Båda kom tillbaka. Den sortens ändring glider ögat förbi vid genomläsning klockan sju på kvällen.

Och det där med att fota saker?

— Det är den funktion folk skrattar åt först och använder mest sedan. Fota whiteboarden efter mötet, be om en projektplan med ansvariga. Fota ett handskrivet dokument från 1897, få det tolkat med de osäkra orden markerade. Fota en manual på finska. Det låter som en leksak tills du står i ett förråd med en pryl du inte vet namnet på och därför inte kan söka på.

Vad är den vanligaste besvikelsen?

— Att folk ber om siffror utan att ge något material. Då kan modellen hitta på en källa som låter fullständigt trovärdig. Vi provade att be om motargument till en debattartikel, och svaret byggde på en rapport som inte finns. Resonemanget var användbart, siffrorna var påhittade.

— Därför säger jag alltid samma sak: ge den ett dokument. Med material blir siffrorna rätt. Utan material är det en välformulerad gissning. Det där är inte en brist i EuroWork, det gäller all AI, men vi är skyldiga att säga det högt i stället för att låta folk upptäcka det på ett nämndmöte.

Sista frågan: vad ska den som läser det här göra i dag?

— Fråga sina kollegor vad de faktiskt använder. Inte i ett formellt sammanhang, bara fråga. Svaret brukar vara mer än man trodde, och det är alltid bättre att veta det själv än att få veta det av någon annan.

---

Om Rickard Eriksson

Skapade 1996 det som blev LunarStorm, världens första sociala medium, med miljontals användare år innan Facebook startade. Har tillsammans med sitt företag utbildat och utvecklat AI-användningen hos fler än 7 000 skandinaviska företag och offentliga verksamheter. Driver i dag Skräddarsydd AB i Varberg och är grundare av EuroWork.

Samma princip då som nu: teknik som vanligt folk faktiskt använder, och ser fram emot att öppna varje morgon. Företaget bakom LunarStorm hette LunarWorks. Det här bygget heter EuroWork.

Nås på rickard@eurowork.ai.